Fornborgen på Skansberget
Högt ovanför Tullingesjön, på krönet av en bergshöjd ligger fornborgen ”Skansberget”. Den är befäst på de delar som är mindre branta, i norr och i söder. En ca 190 meter lång stenmur av gråstenar är bevarad, upp till 1,2 meter hög. En ingång finns också i muren. Utanför har det funnits en förborg med ytterligare murrester och en ingång. Idag är stenarna omkastade på flera ställen och murarna skadade men när borgen en gång byggdes var stenarna uppbyggda i fina, jämna rader i s.k. kallmursteknik. Inget bindemedel eller murbruk användes. Då var Skansberget en imponerande borg med dubbla murar och flera ingångar. Kanske fanns här också en inre timmerkonstruktion för att stabilisera stenbygget.
Det är svårt att ge en allmän datering av fornborgar eftersom så få är arkeologiskt undersökta och dateringarna av dem sträcker sig från bronsåldern, på 1 000-talet f. Kr. till slutet av förhistorisk tid ca 1050 e. Kr. och t o m litet senare, in i medeltid. Tätast ligger fornborgarna i Mälardalen och de flesta finns i Södermanland, ca 300 stycken. Här brukar de också ligga parvis, det är fornborgarna på Skansberget och Örnberget ett bra exempel på.
Praktiska försök har visat att det går relativt snabbt att bygga en fornborg. Troligen har de också funnits länge, kanske över flera århundraden. Befolkningen har byggt på och reparerat efter hand. Borgar som ligger högt upp på otillgängliga platser brukar kallas för tillflyktsborgar, en plats där man tog skydd i orostider och lättare kunde försvara sig mot angripare. Troligen är Skansberget en sådan tillflyktsborg. Det finns också andra typer av borgar som tolkats som rituella, där gravar legat innanför murarna. Sådana platser skulle nästan kunna jämföras med nutida kyrkogårdar där kyrkomuren avgränsar ett heligt rum.